Izabell Sjödén
Alla behöver en vän
En vän som troget lyssnar
någon som håller allting hemligt
En vän som ställer upp för dig
någon som aldrig sviker
En vän som du kan gråta ut hos
någon som inte dömmer dig
En vän som bemöter dig med lycka
någon som får all din ilska att försvinna
En vän som får dig att känna dig trygg i dig själv
någon som alltid plockar fram det bästa ur dig
Du är det finaste jag har
Jag behöver dig.
5/2
Mamma, jag sätter mig och skriver dig ett brev, tankar som snurrar i största allmänhet
om din och min bakgrund, om din och min relation, om allting som vi haft och allting som vi gått igenom
det var hårt, det var svårt och det var mycket bråk, men det slutade alltid med att vi sa förlåt
för allting som vi gjort och allting som vi sagt, kära mamma jag är skyldig dig ett tack
jag hoppas, att du vet din enda plats, för det är platsen i mitt hjärta där du alltid kommer stanna
där du alltid hör hemma, där du aldrig är ensam. så kära mamma säg mig att du stannar.
Mamma du är kvinnan i mitt liv, jag vet att du aldrig kommer lämna mig
du gjorde alla sagorna till verklighet, och utan dig mamma så är jag inte hel.
jag älskar dig mest av allt min kära mor<3
4/2
Känner att jag spekulerar runt saker och ting alldeles för mkt just nu.. Har varit så jävla låg idag men har ingen aning om varför :S Är de dags för ännu ett sammanbrott nu? Kommer de falska leende jag bär, trilla av? Kommer min värld rasa samman, precis som den alltid gör när jag börjat bygga upp den från grunden?.. helt ärligt , så vet jag inte,. jag har ingen som hellst jävla aning.. och de är förjävligt rent utsagt...
Någonting som gör att jag mår ännu sämre är att överhuvudtaget inte kunna lita på mig själv pga att min hjärna är manisk. Ena morgonen när jag vaknar upp känns alltid helt okej, inte bra men okej, och jag tar dagen lite för vad den är och gör inte allt för stor sak av någonting..
Nästa morgon kan de vara helt tvärt om.. Vaknar, vill inte ens öppna ögon pga att jag känner hur kroppen kämpar för att ligga kvar, jag är konstant trött och orkar inte ens lyfta ett finger för att göra mig hörd, de känns som att kroppen och hjärnan inte har någon komunikation med varandra och de gö ont, Jävligt ont..
Och dom FÅ dagar jag vaknar, utvilad, så kan jag inte ens glädjas över de, utan det är alltid något som trycker ner mig, alltid den där känslan av att vara minst på jorden.. alltid den känslan av att vilja försvinna här i från.. och alltid den nötande ångesten i bakskallen..
Om jag fick önska en enda sak här i livet, så skulle de vara att födas i en annan kropp, i ett annat psykiskt tillstånd och i ett annat utseende.. Sålänge de inte var jag, mig, min kropp eller mitt tillstånd..
3/2 - 09
Just nu är de jävligt många bollar i luften.. Sjukt mycke i skolan.. bla 3 svensk uppgifter, en uppsats, ett prov, ett projekt arbete ( som är en 100poängs kurs) som vi överhuvudtaget inte ens har börjat med...
Kryssning, Intensivkurs, bokad teori och uppkörning, Födelsedags kalas/fester hit och dit, konserter och de ena med de andra...
Känner att jag har ett ganska fullsmetat schema och hinner inte ens med hälften av de jag egentligen skulle behöva..
Men om man nu bortser från allt sånt så mår jag nog relativt okej, jag är ganska psykiskt stabil för tillfället och hoppas verkligen att de håller i sig.
De var allt för mig sålänge..
Ha de gott ni som läser! /N
